Avelstone- Port Angeles

1526

(tider då man trodde på gudar och onda väsen)

Adrey satt på en sten bredvid vattnet och spelade lågt på sin gitarr. Han spelade en gammal visa, en känd sådan. Han sjöng lågt till för att inte tappa bort sig i låten. Den fridfulla morgonsolen lyfte sakta från horrisonten och en man i kavaj och monokell samt en kvinna i en vaniljvit klänning som var snäv på överkroppen och gick ut i en typisk, klassisk volang vid höfterna gick på en grusväg med två blonda barn –En pojke och en flicka - som sprang framför dom.  Barnen hoppsade och skrattade. Pojken hade höga bruna stövlar. Vita byxor var nedstoppade i stövlarna och en blå skjorta med hängslen. Pojken bar även en väldigt mörkblå basker.  Flickan därimot, bar en blekt ljusrosa klänning som slutade vid vaderna. Hennes blonda, lockiga dockhår hängde ända ner till midjan. Pojken var på ett ungefär tolv år medans flickan var några år yngre. Adrey skådade barnen där dom hoppsade fram. Mannen med monokelln tittade på honom och gav honom en typisk, militärisk honör. Adrey nickade mot mannen och vände sig sedan tillbaka till sin gitarr. 

Solen hade nu rest sig och var nästan ända uppe på himlen.  Adrey hade suttit där sedan morgonsolen börjat vakna till. Helt plötsligt började gråa moln komma in från ingenstans. Muller hördes långt ifrån. Han började sätta på sig stövlarna han tagit av sig för att kunna ha fötterna i vattnet. Han såg en blixt där han stod. Han var väldigt nyfiken på vad som orksakade detta oväder, men Adrey vågade inte sätta sig imot gudarna. Han började jogga upp mot grusvägen och mot sitt hem. Blixtar slog ner bara några meter bredvid honom i träden på ängarna. Ett mystikt ljus öppnade ett hål mitt i ovädret och blixtarna upphörde. Ljuset som kom från hålet i målntäcket var så starkt att Adrey inte kunde släppa ögonen ifrån det. Han stannade och stirrade. Han var helt ensam.  Långt uppifrån såg han hur något väldigt litet släpptes ner. Han sprang närmare och stannade mitt under hålet. Saken kom närmare. Blixtar lyste upp hela himlen som i en ring runt hålet. Som ett stängsel, en blixt kom så nära Adrey att han tvingades slänga sig ut ur ringen.  Han var vettskrämd. Blixtarna fortsatte rasa ner runt det öppna hålet i himlen.  Varelsen  -människan – landade med ett lågt duns mitt på gräset. Han låg kvar där. Och en sista gång dundrade blixtar ner från himlen. Värre än alla andra gånger. Sedan var det tyst, Adrey bara stirrade. Och tyst, inom en minut var alla molnen borta och solen sken starkt som om inget hänt.

Mannen –som var klädd i svarta tajta jeans började resa sig upp, sakta men väldigt självsäkert och målmedvetet.  Han gick mot Adrey och stanna någon meter ifrån honom.

”Ditt namn, pojk.” sade mannen.

”Adrey Serry, Hertig av Avelston.” svarade Adrey. Han var vettskrämd, men han visade inte det minsta av det. ”Ditt ?” fortsatte han.

”Var inte så frågvis, Adrey” Sa mannen lågt. ”Jag tänker inte säga mitt namn så fråga inte igen. ” Han lät mordlyster och hotfull. ”Jag vill att du lyssnar på mig. Jag kan göra dig väldigt illa om du avböjer mitt krav.” Mannens kolsvarta ögon stirrade på Adrey. Först nu kunde Adrey se hur mannen som hotat honom såg ut. Adrey drog andan. Mannen var full av rivsår och brännmärken över hela överkroppen. Och hans ansikte, nej, Adrey vägrade kolla efter att ha fått en snabb blick. Det han såg var brännmärken över ögon och mun och över nästan hela ansiktet.

”Du ska nu svära mig din eviga lydnad, förstått pojk!?” Mannen tog några steg framåt och Adrey kände att någonting tvingade honom ner på knä. Som en spark i knävecket.  Men ingen var bakom honom. Hela Adreys kropp började bränna och svida. Han skrek. Mannen gjorde det. Mannen gjorde honom illa. Adrey föll ner på knä och drog sig på magen, bröstet, halsen, ansiktet. Men det var inom honom det sved och brände.

”jag ska, jag ska!” Skrek Adrey och föll ner med ansiktet mot marken och handflatorna framför honom. ”Jag ska.” flämtade han, men det hördes knappt. Smärtan försvann inte, men den avtog tillräckligt för att han skulle kunna fly……. Smärtan kom tillbaka, värre än förut. ”okej, okej, jag ska inte!” Skrek Adrey. Smärtan avtog.

”Herre, jag svär er min trohet och lydnad”kvävde han fram,” jag svär, jag svär” fortsatte han och föll sedan medvetslös ner på marken framför mannens fötter.  Ett leende lekte på mannens läppar innan han vände om och gick.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Förlåt mig.   Men det har blivit något av ett problem på vissa ställen i inläggen.   När kapitel 3 tar slut så börjar kapitel 5. Men om ni går förbi kapiten 5 så kommer kapitel 4.   samma sak efter kapitel 5 som då blir 4 :)Då böjrar ka...

Avelstone – Port Angeles Nutid Jag vaknade av att mamma ropade på mig. Jag förstod på hennes röst att hon hade ropat ett tag och jag skyndade mig att svara. ”Ja mamma? Du väckte mig.” ”Vad gjorde du igår kväll egentli...

Kapitel 3 Efter dagens första lektion gick jag med Chloe mot den andra. Matte. Suck. Lektion två varje dag var den ända lektionen jag och Chloe inte hade tillsammans. Den var också den värsta lektionen. Klockan ringde som en varningen att det ...

Kapitel 4 Efter skoldagen åkte jag och Chloe in till Port Angeles för en shoppingtur. Solen lyste starkt och underbart på oss när vi svängde av in på storgatan och fortsatte framåt. Vi stannade vid ett café: ”Det skulle inte skada me...

När vi gick neråt längs storgatan -mot parkeringen- såg jag vem som stod lutad mot hörnet där vi skulle svänga ner. Han hade svarta jeans som gick honom tätt på benen och en snäv svart t-shirt. Han hade sina solglasögon på sig.Jag och Chloe gick f...